Gott nytt år trots allt!

21.01.2015 kl. 17:28

Året började så bra med god mat och fyrverkerier, nyårskonsert från Wien och presidentens tal, som jag tyckte var ovanligt bra. Så kom Trettondagen och gick och sedan blev det svart. Je suis Charlie har vi alla skrivit på facebook.

     På facebook läste jag också att det skulle vara en stilla demonstration för yttrandefriheten utanför franska ambassaden i Brunnsparken dagen efter det inträffade. Jag hade inte planerat något, hade inte ens bestämt om jag skulle delta på morgonen på torsdagen. Det var sämsta möjliga väder för att vara ute, det duggregnade och det var beckmörkt när jag kom ut från min arbetsplats vid Kaserntorget kvart över fyra. Frågan var: ska jag gå dit eller hem? Jag övervägde alternativen och kom till att det värsta som kan hända om jag deltar är att jag får lunginflammation av kylan och vätan eller halkar i issörjan i mörkret och bryter ett ben. Men också om det händer så lever jag fortfarande. Och vem ska försvara yttrandefriheten om inte den som själv skriver och publicerar sig?

     Så jag gick, eller rättare sagt tog spårvagnen. Den var full av unga människor och en stor del av dem talade franska. I ett långt lämmeltåg traskade vi till ambassaden där det redan var fullt av folk och tv-kameror. Frankrikes ambassadör kom ut och tackade oss för att vi var där. Min franska har rostat igen för länge sedan men det spelade mindre roll, för trots megafon hörde man ingenting, eftersom det blåste så hårt. De som hade planerat sitt deltagande hade tagit med gravljus, som hade lock på och därmed brann trots den hårda vinden. En kartong med ljus cirkulerade men det var omöjligt att få dem att brinna. Det kändes nästan som om någon blåste ut dem. Vid tredje försöket att tända mitt ljus på ett annat lyckades jag släcka också det andra ljuset. Så jag gav upp.

     Det hölls tal och vi sjöng ”Where have all the flowers gone” och det kändes rätt att stå där i mörkret, i blåsten och i duggregnet för yttrandefriheten och för rätten att finnas till. När programmet var över ställde alla sina ljus och pennor och affischer med texten Je suis Charlie i gräset runt ambassadens flaggstång. Den hade två inbuktningar där blåsten inte kom åt att släcka ljusen. Jag tände mitt ljus en gång till och satte det så att det lutade mot flaggstången där det inte blåste så hårt. Lågan fladdrade ganska friskt men den slocknade inte. Då bestämde jag mig för att snabbt gå därifrån innan ljuset hann slockna. När jag såg mig om brann det fortfarande. Det kändes bra. Hoppet slocknar sist av allt.

     Följande dag stod det i tidningen att det varit cirka 200 personer på plats, största delen fransmän och tecknare. Så jag var i gott sällskap fast jag aldrig har kunnat teckna och min franska inte är vad den någon gång varit.    

     Sedan har vi läst att det inte är så lätt att veta på vilken sida man står. Efter Charlie kom den franska polisen Ahmed, som bara gjorde sitt jobb men som dödades trots att han också var muslim och hade samma namn som profeten. Så nu vill jag skriva Je suis Charlie mais je suis Ahmed aussi.

     Jag önskar alla en mindre dyster fortsättning på år 2015 och ett mycket givande skrivarår!

Ursula Vuorenlinna