Jag heter Carina Karlsson och är född i Sund på Åland år 1966. Som sjuåring blev jag opererad för höftledsförskjutning, och låg i nästan ett år i gips utan att kunna ta mig ur sängen. Som tur var hade jag lärt mig läsa som sexåring, och därför blev böckerna min tillflyktsort. Jag tyckte också om att skriva, och jag har hittat små lappar med diktanslag från när jag var sju år. Och jag bestämde mig redan då för att bli författare – eller skridskoprinsessa – när jag blev stor.

Berätta om ditt intresse för litteratur.
Eftersom jag av egna erfarenheter tidigt lärde mig att litteraturen kan vara livsviktig är det nog logiskt att jag har levt ett läsande och skrivande liv. Nuförtiden visar det sig i att jag, förutom att jag själv läser och skriver, också läser litteraturkurser och just nu sitter med som styrelsemedlem i Finlands svenska författareförening för att försöka förbättra författarnas och litteraturens villkor.

Berätta lite om ditt eget skrivande.
Jag har “alltid” skrivit. När jag var tolv år fick jag min första dikt publicerade i tidningen Åland. Kulturredaktören uppmanade mig att skicka mina texter till Johannes Salminen på Söderströms förlag, så det gjorde jag. Därefter skickade jag in manus till honom – och senare Tua Forsström – och fick ovärderlig respons.

Berätta om ditt läsande.
Jag läser det mesta – som har lite tuggmotstånd. Just nu Anna Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf. Gärna poesi.

Vad skriver du på just nu?
Förutom ett beställningsjobb på skylttexter till Kastelholms slott; ett manus med (fakta)essäer om de åländska trolldomsprocesserna på 1600-talet.

Vilka andra intressen har du?
Framförallt att vara ute i skogen med min hund eller pyssla med vår gamla islandshäst. Men också konst, musik, miljöarbete.