PROLOG

Historierna kring Tre smeder och Potatistorget flyger och far, som svalor, som människoöden. Den unga Stella skriver sin gradu om livet på 70-talet. Den ska ingå i forskningen om legaliseringen av hasch. Hennes studiekamrat Max är inne på samma linje, men vill kanske vara lite mera än en vän för henne. Tillsammans tillbringar de mycket tid med vänner de träffar runt om Helsingfors. Max är också politiskt aktiv och funderar mycket över ungdomens framtid. Båda lyssna gärna på Stellas mormor Stinas gamla minnen från tiden då hon var hippie.

Historierna kring Tre smeder och Potatistorget flyger och far, som svalor, som människoöden.

INLEDNING
AV STAFFAN BRUUN

Regnet hade upphört, men trottoaren var fortfarande dyblöt så att Stella måste gå varsamt fram för att inte stiga i någon pöl. Hon kom fram till den bekanta ytterdörren på Topeliusgatan nästan torrskodd och tryckte in summerknappen.

”Stig in, är du alldeles våt?” frågade mormor Stina när hennes barnbarn klev in i tamburen.

”Nä, det har slutat regna”, svarade Stella och tog av sig skorna innan hon gick in i lägenheten och slog sig ner i den välbekanta soffan där hon tog fram sin laptop.

”Du sade att du har ett viktigt ärende till mig. Berätta genast vad det handlar om, jag spricker av nyfikenhet”, sade morfar Olle och satte sig i sin favoritgungstol.

”Jag tycks inte behövas så jag kokar kaffe. Du vill väl ha, Stella?” frågade Stina.

”Tack momi, gärna om du orkar koka.”

”Mofi, så här är det”, började Stella lite trevande, ”du har ju visat gamla foton från din barndom. På en del hade du jättelångt hår och en gång berättade du om tiden när du var hippie i tonåren och rökte hasch och marscherade mot Vietnamkriget.”

”Jo, det var fina tider. Jag ser ingen marschera mot kriget i Ukraina i dag, vad är det för fel på er ungdomar?”

”Jag är mera intresserad av din tid som hippie. Min professor vill nämligen att jag ska göra min gradu om sjuttiotalets liv och narkotikahandel mellan Tre Smeder och en plats bakom Gamla studenthuset som han kallade Potatistorget.   Vad vet du om det?”

”Jag vet allt om Peruna. Där brukade vi stå på kvällarna. Men vem kan vara intresserad av det?”

”Professor Hagman säger att knarkhandeln på den tiden var nästan legal. Polisen ingrep inte. Och det är, enligt honom, enda gången vi har haft fri cannabis, åtminstone nästan. Nu när man i olika EU-länder håller på att legalisera hasch så tyckte han att det kunde vara spännande med en tillbakablick. Hur omfattande var handeln och framför allt hur det var möjligt att polisen inte ingrep?”

”Hur ska du kunna utreda det så här långt efteråt?”

”Genom att intervjua sådana som var med. Och jag börjar med dig. Rökte du ofta? Köpte du själv? Vad gjorde ni på det där Potatistorget? På Google får jag bara fram att där såldes pommes frites.”

”Kära Stella. Visst var jag där och visst rökte jag. Låt mig fundera lite”, bad Olle och lutade sig belåtet tillbaka i gungstolen.

”Nu vände du dig allt till fel karl”, sade Stina som samtidigt kom ut från köket med kaffe.

”Vad menar du, momi?”

”Att jag vet mycket mera än din mofi. Han var bara barnet på den tiden. Men ställ dina frågor så svarar vi tillsammans.”

”Jag vet inte vem som vet mera, men jag stod faktiskt på Bio-Bios trappor och rökte, men dig Stina såg jag aldrig där.”

”Nä, varför skulle jag klä mig i trasiga, smutsiga kläder och frysa? Det var bekvämare att röka i möblerade och varma rum.”

”Du sprang ju på nattklubb varje veckoslut fast du var minderårig.”

”Just därför måste jag klä mig så att jag såg äldre ut. Tror du att Adlon hade släppt in mig i tröja, slitna jeans och afghanpäls? Så gick din mofi klädd hela gymnasietiden.”

”Så gick man klädd om man var hippie och stod på Peruna på kvällarna.”

”Vad gjorde ni där?” frågade Stella.

”En del rökte hasch, andra drack öl och den som kunde spela på gitarr sjöng protestsånger”, svarade Olle.

”Och ni rökte helt öppet?”

”Jo, en tid. Alla visste att där fanns civilklädda poliser, men de lät oss röka i fred. Men plötsligt tog det slut. Jag minns att handeln flyttade bort med en gång när polisen började visitera folk.”

”Vart flyttade handeln?” frågade Stella.

”Det vet jag inte för då var jag inte mera med. Jag blev nämligen förrådd och greps av polis.”

”Vad hände?”

”Jag hade nyss handlat när jag greps av en civilklädd polis som beslagtog min lilla bit. Åtal väcktes aldrig, men polisen kontaktade mina föräldrar och berättade att jag var misstänkt för narkotikabrott. Sedan var det roliga slut.”

”Vem förrådde dig?”

”Nu talar du skräp, ingen förrådde dig. Du hamnade i en razzia”, invände Stina och hällde i mera kaffe.

”Tore förrådde mig”, sade Olle och tittade argt på sin hustru. ”Du stylade då med honom. Tore blev svartsjuk när du och jag började trivas ihop och därför angav han mig för polisen. Det var bara han och du som visste att jag skulle köpa hasch den där eftermiddagen”, sade Olle vresigt.

”Det där har din mofi ältat sedan han var sexton. Men han fantiserar bara. Om du ändå ska intervjua folk som var med så kunde du kontakta Tore och fråga honom om hans roll. Det hör ju nästan till ämnet för din gradu.”

”Ta också kontakt med konstapel Snell som grep mig. Han blev senare kommissarie, men är nu pensionerad. Snell kanske kan förklara varför polisen först såg mellan fingrarna för att senare slå till med hård hand.”

”Det ska jag göra”, lovade Stella och sken upp. ”Det måste ha varit fina tider för den som var hippie.”

”Inte för alla”, sade Olle dystert. ”Min kusin Håkan från Jeppis besökte oss en påsk och jag tog honom med till Peruna. Håkan trivdes verkligen och rökte som en besatt. Efter studenten flyttade han till Hesa för att studera och fortsatte att knarka. Han började ta amfetamin och heroin och dog i en överdos bara två år senare. Håkan var den första i gänget som strök med. Senare skulle många andra gå samma väg.”

”Vill du veta mera om Håkans öde så lever hans mamma ännu fast hon är en bra bit över 90. Sofia Mangs heter hon”, berättade Stina.